Igår var det onsdag,men inte vilken onsdag som helst - utan dagen D.  Eller ja, det visste jag egentligen inte när jag vaknade, men jag kommer till det. Tankarna om att pierca mig har länge funnits där, men aldrig riktigt blivit av. Anna hade bokat en impulstid och jag följde med som moraliskt stöd. Väl inne i studion tänkte jag "WHAT DA HELL, MAN LEVER BARA EN GÅNG" och massa andra roliga klyschor. Jag försökte kort och gott ge mentalt stöd åt mig själv.

Eftersom jag hade planer på att pierca mig följde jag inte med Anna in i studion, utan det fick Jeppe göra. Om jag hade följt med in hade jag troligen ångrat mig dirr. Men nej, en kvinna från Löddeköpinge ändrar sig aldrig! Och jag tog beslutet att göra det. På salongen i Lund gick jag in och hörde om de hade tid, och de hade de - 17.00.  Jag passade på att skicka en sista hälsning till några av mina vänner då jag troligen inte skulle komma levande ur detta. Salongen var fräsch och det verkade som om de hade koll på vad de gjorde, jag hade bangat att pierca mig i "Jörgen, 34 års badrum i en lägenhet utanför Malmö, Skitbiligt! " - bara för det är billigt och för att de inte leggar. Jag överväger hellre att ha min tunga kvar och få riktiga skötselråd. 
Men klockan slog 17 00 och det var dags, jag trodde jag skulle dö, men det gjorde jag inte och...

VOÍLA!